Professor Annika Isberg, en av våra senst invalda medlemmar höll sitt egoföredrag.
Jag föddes 5 januari 1943 samtidigt med slutbelägringen av Stalingrad. Familjen på pappas sida var en småländsk sjöfararsläkt i minst fyra generationer. Min farfars far liksom min farfar ägde stora segelfartyg, som seglade välden över. Även min far var sjöbefälhavare i handelsflottan och gick under hela 2:a Världskriget i konvojerna framför allt över Atlanten. Han var mestadels borta, upp till två år i sträck, under min och min yngre brors hela uppväxt. Föräldrarnas traumatiska upplevelser under och närmast efter kriget kom att prägla familjen. Mitt första minne är från slutet av 1945 då jag var nästan tre år. Jag såg då det totalförstörda Hamburg med dess mängder av tiggande män, vars förfrusna ben amputerats under Operation Barbarossa. Mitt andra minne är från London och Grimsby, då som knappt 4 ½ - åring, där Blitzens förödelse från Slaget om Storbritannien syntes överallt. Därutöver har jag inga minnen fram till skolstarten som 7-åring.
Jag växte upp på Hammarbyhöjden i Stockholm och tillbringade hela somrarna på familjens ställe invid Kalmarsund i min fars småländska hemtrakt. Efter fyra års folkskola följde 9 år i flickläroverk, följt av 5 års tandläkarstudier där jag placerades i en grupp med enbart manliga studenter. Jag blev ett perfekt offer för en oändlig rad av practical jokes, eftersom jag ditintills inte upplevt någon vardag med män. ”Så blev du som du blev”, konstaterade barnen rått när de kommit i tonåren.
Jag har två barn, som båda gick i Adolf Fredriks musikskola. Jag förlorade min dotter då hon var 17 år och stipendiat vid musikkonservatoriet i Haag. Jag har tvingats uppleva den obeskrivliga tragedin att polisen ringer på dörren mitt i natten och lämnar beskedet att min dotter inte längre är i livet och att sedan tvingas resa och hämta hem mitt barn i en kista.
Under 15 år bodde vi i en 20-talsvilla i Enskede och där kunde jag ägna mig åt trädgården när tid gavs. De saker, som ger mig sinnesfrid, i stunder av stress eller sorg är min trädgård, musik, skönlitteratur och historia/arkeologi. I dag finns trädgården i Roslagen. Som den teälskare jag är, fungerar den ädla drycken som vuxen-napp. Jag mår bättre, jag vaknar av te, jag somnar av te och jag njuter av gott te. Favoritleverantören är Fortnum & Mason i London. Vanliga inköpet är ett års konsumtion av te d.v.s.ca 17 plåtburkar. När jag tillträtt min professorstjänst i Umeå skrev medarbetarna en sång om hur vattennivån i Umeälven sjunkit på grund av mitt tedrickande.
En annan sång de skrev och sjöng på en bemärkelsedag var ”Visan till en katastrofmagnet”. Jag har nämligen en förmåga att oförskyllt råka ut för de mest märkliga situationer, som praktiskt taget alltid får människor av olika slag att konstatera att ”det här har vi aldrig hört talas om förut”. Min mångårige chef och käre vän Carl
Oskar Henrikson tvingades en gång skriva till Regeringen och anhålla om undantag från
kravet på att en doktorsavhandling måste vara offentligt tillgänglig minst 3 veckor före
en disputation. Hela upplagan av min doktorsavhandling hade nämligen hämtades från
tryckeriet av en okänd person dagen innan jag skulle hämta den. Samtliga böcker var
försvunna från en fredagsmorgon till mitten av påföljande vecka, då böckerna återfanns
utomhus på en lastbrygga i Svedmyra i södra Stockholm. Carl Oskar försökte i
mellantiden trösta mig med orden att friskt vatten som rinner skapar friktion till
skillnad mot vatten som står stilla, men det senare blir alltid jolmigt. Föga tröst just då
vågar jag påstå. Dispensen beviljades. Så sent som på minnesstunden efter Carl Oskars
begravning i år påminde mig en f.d. administrativ chef på KI om den försvunna
avhandlingen och konstaterade att det var enda gången något sådant hänt i KI:s hela
historia.
Jag har fått uppleva ett yrkesmässigt erkännande och en uppmuntran i det
internationella intresse, som min forskargrupps resultat rönt och därmed fått följa i
mina förfäders fotspår avseende resor till och upplevelser i många andra länder och
kontinenter. Även mina resor har varit förknippade med otaliga ”det- har-vi-aldrig-hörttalas-
om situationer”.
Jag är fortfarande aktiv som forskare, men har trappat ned väsentligt.
I dag lever jag tillsammans med min Kjell. Vi träffades då vi hamnade bredvid varandra
på en buss i Australien för snart 10 år sedan. Kjell råkar aldrig ut för konstiga saker,
älskar att laga mat och är vältränad, stark och ständigt aktiv. Jag råkar ut för de mest
besynnerliga saker, är inte road av att laga mat, men äter gärna det goda som serveras
här hemma, är omväxlande intensivt aktiv, omväxlande mästare på att ligga på rygg och
titta på molnen. Vårt medelvärde blir därmed väl avvägt!
Med de allra bästa vårhälsningar!
Annika Isberg
